Baron Antoine-Jean Gros (16 March 1771 ?C 25 June 1835), also known as Jean-Antoine Gros, was both a French History and neoclassical painter. Born in Paris, Gros began to learn to draw at the age of six from his father, who was a miniature painter, and showed himself as a gifted artist. Towards the close of 1785 Gros, by his own choice, entered the studio of Jacques-Louis David, which he frequented assiduously, continuing at the same time to follow the classes of the College Mazarin. Bataille d´Aboukir, 25 juillet 1799, 1806, (detail).The death of his father, whose circumstances had been embarrassed by the French Revolution, threw Gros, in 1791, upon his own resources. He now devoted himself wholly to his profession, and competed (unsuccessfully) in 1792 for the grand prix. About this time, however, on the recommendation of the École des Beaux Arts, he was employed on the execution of portraits of the members of the National Convention, and disturbed by the development of the Revolution, Gros left France in 1793 for Italy.  Related Paintings of antoine jean gros :. | la retraite de russie | le chasseur de la garde | Marie Therese Charlotte of France | le train d' artillerie | Portrait of Paulin des Hours |
Related Artists:
Lodovico Mazzolino
Italian High Renaissance Painter, 1480-1528
pehr hillestrom
Pehr Hilleström (1732-1816) var en svensk målare och vävare, professor vid Konstakademiens läroverk från 1794 och dess direktör från 1810. I unga år var han en av Sveriges främsta gobelängvävare men övergick sedan till måleri. Han är mest känd för sina vardagsskildringar av sin tids levnadssätt. Han målade pigor och tjänstefolk som arbetar, överklassen i de fina salarna, enkelt folk i stugorna och bilder från olika bruksmiljöer. Genom det räknas han som den största skildraren av den gustavianska samtiden. Pehr Hilleström är far till konstnären Carl Petter Hilleström och farfars farfars far till Gustaf Hilleström. Pehr Hilleström föddes i 1732 Väddö, Roslagen, troligtvis den 18 november. Han växte upp under fattiga omständigheter på Väddö prästgård vid sin farbror som var kyrkoherde där. Han var son till en militär och äldst i en syskonskara på 12 barn. Hans far råkade redan 1719 i rysk fångenskap men hade 1723 lyckats återvända till Sverige och då tagit sin tillflykt till brodern på Väddö. 1743 flyttade familjen Hilleström från Roslagen till Stockholm, där Pehr, 10 år gammal, sattes i lära hos tapet- och landskapsmålaren Johan Philip Korn (1727-1796) samt mellan åren 1744-1747 även hos den invandrade tyske solfjädermålaren Christian Fehmer. Utöver detta fick han även undervisning vid kungliga ritareakademin där Guillaume Thomas Taraval (1701-1750) och Jean Eric Rehn (1717-1793) var läromästare. Efter inrådan från Carl Hårleman sattes Hilleström 1745 i lära hos Jean Louis Duru (-1753). Duru var hautelissevävare och hade kallats till Sverige för att göra textila utsmyckningen av Stockholms slott. Tanken var att Hilleström skulle utbildas till Durus medhjälpare. 1749 visade Hilleström upp ett första läroprov som visades upp för deputationen som gillade det så mycket så att han fick en belöning på 180 daler kopparmynt. När Duru dog i slutet av 1753 så fick Hilleström fullborda den påbörjade kappan för tronhimmelen i det kungliga audiensrummet. Han var då så skicklig att det knappt kunde märkas någon skillnad mellan hans och hans lärares arbete. Lönen var blygsam men vid 1756 års riksdag fick han samma årslön som Duru hade haft, och han fick en beställning på ett vävt porträtt av Hårleman utfört i hautelisse. Åren 1757-58 var Hilleström på en längre och för tidens konstnärer sedvanlig studieresa till utlandet. Färden gick till Paris, Belgien och Holland, bland annat med en vidareutbildning i gobelängteknikerna som mål. I Paris blir Hilleström erbjuden att studera måleri i François Bouchers atelj??, men störst intryck tog han där av genre- och stillebenmålaren Jean-Baptiste-Sim??on Chardin, som undervisade honom vid franska målarakademien. Väl hemma i Stockholm fortsatte han visserligen att göra tapeter, mattor, stolsöverdrag och dylikt för hovet. Men så småningom fylldes slottet behov av vävnader samtidigt som Hilleström fortsatte studera måleri.
Adriaen Isenbrandt
Flemish Northern Renaissance Painter, ca.1500-1551 There are only a few documentary records of his life, and some mentions in literature from his lifetime or soon after, but he cannot be documented as the creator of any surviving work; everything else consists of hypothesis. It is possible that he was born in Haarlem or even in Antwerp about 1490. It is not known where or with which painter he served his apprenticeship. He is named for the first time in 1510, when he came to Bruges and bought his burghership. In November of the same year he already became master in the painters?? Guild of St. Luke and the goldsmiths?? guild of St. Elooi. He was later elected nine time a deacon and twice the governor of the guild. Soon he had an important workshop, probably in the Korte Vlaminckstraat in Bruges. This was close to the workshop of Gerard David, at the Vlamijncbrugghe and the former workshop of Hans Memling. Bruges, at that time, was one of the richest towns in Europe. Rich traders and merchants ordered diptychs and portraits for personal use. Isenbrandt painted mainly for private clients. However, there were some paintings that were created without any particular commission. He had enough work to even put out work to other painters in Bruges, as a legal suit from 1534 by Isenbrandt against Jan van Eyck (not the famous one) for non-delivery of paintings he had ordered, demonstrates. He was also appointed the agent in Bruges of the painter Adriaan Provoost (son of Jan Provoost), who had moved to Antwerp in 1530. Contemporary sources therefore mention Isenbrandt as a famous and well-to-do painter. He married twice, the first time with Maria Grandeel, daughter of the painter Peter Grandeel. They had one child. After her death in 1537, he married again in 1547 with Clementine de Haerne. This second marriage resulted in two daughters and a son. He also had an extramarital daughter with the innkeeper Katelijne van Brandenburch (who was at the same the mistress of his friend Ambrosius Benson). When he died in 1551, he was buried alongside his first wife at the cemetery of the St. Jacob church in Bruges; his children inherited no less than four houses with surrounding property.